Idag är det riktigt "sovareväder", regnigt och disigt, men klar och skön luft, så jag trivs.

Kelly hade smugit sig upp i lillhusses säng och hon var så söt att jag  var tvungen att ta ett kort på henne, fastän hon inte får ligga i våra sängar;)

Det är sötnosarna Clara och Eva, som har gett mig utmärkelsen:

Tusen tack tjejer! Jag är jätteglad och stolt, men allra mest förvånad, tror jag. Det värmer extra mycket nu, eftersom självkänslan är väldigt låg för tillfället.

Så här lyder Claras motivering:

Jag tycker om Millis för att hon är den hon är.....går sin egen lugna väg fram i livet och låter oss ta del av både sin kreativitet och sina tankar om livet. En mycket jordnära person!

Det här är Evas motivering:

Du utstrålar någonting tryggt och jordnära
som skapar en hemtrevlig känsla.

Nu är det alltså meningen att jag ska välja ut 4 favoritbloggare, men jag tänker göra, som Clara och välja 8 st, eftersom jag har fått utmärkelsen två gånger.

Jag återkommer med de 8 senare, om jag kan.

Den här brickan gjorde min man när han gick i skolan.

Jag har alltid tyckt att den är så fin i modellen och så är det ju extra roligt att ha den, eftersom det är gubben, som har gjort den.

Efter lite limning, målning, klipp- och klistring ser den ut så här.

Här är en detaljbild av brickan....

...en till....

...och så en till. Nån, som känner igen presentpappret, som jag beställde från Panduro?

När man inte hittar så mycket kantareller själv...

...kan man skatta sig lycklig, när man har vänner, som plockar åt en.

Den här högen fick vi igår!

...gårdsfest här på området. Den började klockan 16 och höll på fram till småtimmarna. Det var riktigt kul, men trött blir man;)

Så här såg det ut i början...

...och så här när skyfallet kom;)

Flera av hundarna var också med och "festade". Här är vår Kelly och valpen Zack.

Lek på gång;)

...snälla, goa och uppmuntrande kommentarer jag fick på gårdagens inlägg!

Hoppas att ni allihop får en härlig dag!

Kramis

Ja, det finns säkert många fler benämningar på sjukdomen, som så många, fortfarande idag , inte tror finns.

Jag blev så upprörd när jag hörde nyheterna i morse, om att sjukskrivning kanske inte är det rätta, om man är utbränd. Visst förstår jag att det har blivit ett "modeord", mer eller mindre och att en hel del av dem, som kallar sig utbrända, istället är överansträngda. Det är jättebra, om man kan sätta stopp i det stadiet och vara hemma i några veckor och vila upp sig och samla nya krafter. Men, tyvärr är det ju så, att många av oss ignorerar varningssignalerna vi får och vi fortsätter köra på tills alla reservkrafter är totalt slut. Menar de verkligen att jobb är det bästa för att återhämta sig när man är så slutkörd att man knappt orkar leva??? Jag fattar ingenting!

Jag är en av dem, som har bränt ut sig gång på gång på gång. Första gången var -91, endast 27 år gammal, men då var det ingen, som pratade om utbrändhet. Efter ett halvår med konstant värk och trötthet fick jag även problem med panikångest. Vägen tillbaka var lång och svår, men det gick bra, tack vare underbart stöd från familj och vänner.

 Eftersom jag även var arbetslös, så bollades jag fram och tillbaka mellan olika instanser och ingen ville ta ansvar för mig. Envis har jag alltid varit och jag ville verkligen tillbaka till arbetslivet, så jag skaffade själv en plats, där jag fick arbetspröva. Jag var på terapin på ett äldreboende i 11/2 år och där trivdes jag jättebra. Eftersom jag gärna ville utbilda mig till arbetsterapeut ringde jag till arbetsterapin på lasarettet och frågade om jag fick arbetspröva där. Jag var välkommen, men bara om jag kunde va där på heltid. Redan efter en vecka kände jag att det blev för långa dagar för mig, men som vanligt bet jag ihop och trodde att jag skulle klara av det. Det höll i 4 veckor, sen blev det hel sjukskrivning igen i över ett år.

Återigen fick jag tjata mig till rehabilitering! Jag ville börja på Kom-Vux och förbättra mina gymnasiebetyg, så att jag kunde söka vidare till högskolan sen.

Första terminen gick jag halvtid och läste matte och engelska. Jag trivdes jättebra, men jag hade jobbigt med bussresorna , eftersom jag ofta fick panikattacker då. Att köra själv var det inte tal om. Det hade jag inte klarat sen flera år på grund av panikångesten.

Andra terminen ökade jag på till 75% och det gick bra det också och jag började även att köra bil igen. Vilken lycka!!!

Sen skulle jag gå heltid i skolan och jag kände att jag inte orkade, men som vanligt bet jag ihop och fortsatte. Jag fick problem med pollenallergi, matallergier, astma, luftrörskatarrer och fick ta en massa allergitabletter och penicillin. Allt detta är ju tröttande i sig, men jag fick även sömnproblem. Jag låg vaken nätterna igenom och oroade mig för att jag inte skulle orka med allt jag hade att göra. Men jag kämpade på ända tills

den dagen, när jag satt i bilen på en parkering utanför Kvantum och inte hade en aning om hur jag skulle ta mig hem. Jag kunde överhuvudtaget inte räkna ut hur jag skulle bära mig åt för att kunna starta bilen. Snacka om att va tom i bollen! Till slut lyckades jag i alla fall trycka in snabbnumret hem på mobilen och min man kunde komma och hämta mig.

Efter det kunde jag knappt inte ta mig ur sängen själv på fyra veckor!!! Jag var tvungen att få hjälp med att gå på toaletten och jag orkade inte duscha, så min man fick tvätta mig med tvättlapp. Jag orkade knappt andas  och jag hade fruktansvärd dödsångest. Vad jag kände mig liten och hjälplös.

Det här var 1999 och jag kämpar fortfarande med att komma tillbaka till livet igen. Som jag har skrivit några gånger förut, så tar orken fort slut fortfarande. Det jag inte har skrivit om är hur panikångesten, som faktiskt är  en vanlig följd av utbrändhet, styr hela mitt liv. Jag klarar inte av att åka bil, så jag är bunden till närområdet. Som tur är har vi skogen alldeles in på knutarna och jag har mina underbara hundar, som gör att jag tar mig ut varje dag. Sen är det ju också viktigt att man har familj och vänner, som  är stöttande och det har jag också, tack och lov. Jag har även mitt goda humör...är oftast glad och optimistisk. Min fasta övertygelse är att jag kommer att bli frisk igen, utan den övertygelsen är det ju bara att ge upp och det vägrar jag att göra.

Det här blev ett JÄTTELÅNGT inlägg, som ni märker. Det var inte alls tänkt att vara mitt livs berättelse, men när jag väl kom igång att skriva kunde jag inte sluta.

Nu sparar jag inlägget innan jag ångrar mig...får se om jag raderar det senare.

Var det nån, som trodde att jag kunde låta spegeln slippa en omgång med penseln? Nää, tänkte väl det;)

Så här ser den ut nu och så här såg den ut innan.

Jag är nöjd i alla fall...återstår att höra vad gubben och sonen säger när de väl märker att den är målad;)